I Toscana lärde vi känna två nya individer. En lite mer högljudd än den andra, men båda generellt rätt så livliga och för lite oväsen. Den ena var en åsna som bodde vid änden av den vedervärdiga backen som leder upp till huset. Svägerskan och jag upptäckte åsnan, il asino, när vi var på väg hem efter en morgonpromenad. Han skrek på oss och vi gick fram. Nja, vi kröp genom ett hål i grinden och gick fram och sa hej. Han var oerhört kelig och sällskapssjuk och ville gärna att man kliade bakom öronen. Han ville också gärna nafsa på våra händer och lukta på oss. Jag har inte haft någon tidigare närkontakt med en åsna och jag måste säga att jag mer än gärna hade tagit med den här sociala varelsen hem.
Den andra nya bekantskapen var husets ägare Paola. Hon motsvarade vår bild av en klassisk italienska. Glad, pratar mycket och med ett yvigt kroppspråk. Att vi inte förstod vad hon sade, gjorde knappast att hon slog av på takten. Hon fortsatte prata och vi slog ivrigt i våra parlörer och försökte prata en blandning av franska, spanska, italienska och latin. Konstigt nog lyckades vi nästan alltid göra oss förstådda och med kroppspråkets hjälp fattade vi (oftast) åtminstone grunden i vad Paola ville förmedla. En kväll kom hon hem till oss för att laga en klassisk italiensk middag. Jag lyckades på knacklig italienska (tack Google translate) få fram att jag har en matblogg och undrade om jag fick vara med och fotografera lite. Hon tolkade det som om jag var kock, vilket jag förnekade och upprepade blogg di cucina. Jag fick i alla fall vara med och fota lite, säga lite oh och ah, lite delizie och fråga om bolognese och tiramisu.
Paola var med och skålade, berättade om husets historia och visade bilder från renoveringen. Hennes familj har lagt ner ett enormt arbete på huset som i stort sett bara bestod av bärande strukturer när hon köpte det.
En klassisk italiensk måltid är gigantisk! Den består av antipasti (förrätt), primi piatti (oftast pastarätt), secondi piatti (kött, fisk eller fågel med enstaka tillbehör) och så dolce (efterrätt). Portionerna är enorma och vi fick höra att vi svenskar åt alldeles för dåligt. Resterna från middagen blev till lunch och middag till många..
Paola in action. Hon vänder zucchiniblommor i äggsmet för att sedan fritera.
Bolognesen hade hon gjord i förväg men den fick ändå puttra i två timmar på spisen.
Antipastin serverades på stora fat så man kunde plocka vad man själv ville ha. Här zucchiniblommor och stora skivor av pecorinoost.
Små bruschettas med tre toppingar. En med ädelost, en med ricotta med rödlök och basilika och den sista med någon typ av rillette med ganska kraftig leversmak.
Wilhelms förrättstallrik med bruschettas, zucchiniblommor, ost, zucchinifrittatta och ett otroligt gott bröd med parmaskinka. Brödet var helt klart kvällens höjdpunkt. En lätt deg som bakades ut och stektes i stekpanna med rikligt med neutral olja. Ljuvligt!
Pappardelle med bolognese. Såsen var lite blek rent smakmässigt och hade vunnit på mer salt, peppar, tomater och syra. Och var är parmesanen?
Secondi- ugnsbakad kyckling, anka och rapphöna med friterad potatis med fänkålsfrön. Fågeln hade gått för länge i ugnen och var därmed rätt torr, men smaken var det inget fel på. Fågelresterna hamnade i en gräddig pastasås någon dag senare.
Dolce- tiramisu. Gigantiska portioner, men ändå väldigt lätt i smak och konsistens. Den innehöll mer kaffedränkta kex än ostblandning och det var riktigt gott. Paola gjorde sin på vino santo, i mitt tycke godare än marsalavin.
Paola berättar om husets historia, visar bilder och skålar för födelsedagsbarnen. Givetvis på yvig italienska.
Och så ännu en husbild.
I nästa inlägg blir det pizzabakning i vedeldad stenugn i Toscana. Missa inte det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar