Amerikanska pannkakor

Lördag och tid för god frukost. En god frukost är i mina ögon ett gott bröd, vällagrad ost, yoghurt, hemgjord müsli och färsk frukt. En kopp kaffe och ett glas färskpressad apelsinjuice. I min mans ögon är en god frukost amerikanska pannkakor med lönnsirap eller äggröra med bacon. Låt oss säga att min vilja oftast är starkare, vilket i och för sig sammanfaller med att jag är pannkaksstekaren i familjen. Men ibland faller jag till föga och steker pannkakor till den käraste jag har. Det är ett tecken på kärlek, omsorg och och att jag verkligen bryr mig om vad han tycker. Och då, då tycker även jag att detta är gott. Så om du vill skämma bort den du älskar, bjud på detta till frukost i helgen!

Amerikanska pannkakor 

10 stycken

2,5 dl vetemjöl
0,5 tsk salt
1 msk råsocker
2 tsk bakpulver

2 tsk vaniljsocker
2 dl mjölk
1 ägg
2 msk smör eller margarin

Blanda mjöl, socker, salt, vaniljsocker och bakpulver i en bunke. Blanda mjölk och ägg i en separat bunke. Vispa sedan ner de torra ingredienserna i äggblandningen. Låt stå 20-30 minuter. Klicka sedan ut smeten i en varm stekpanna med lite matfett i. 2 matskedar smet är lagom per pannkaka. När pannkakans ostekta yta börja se lite "torr" ut, är det dags att vända på den och hastigt ge den lite färg på andra sidan. Passa noga, det är lätt att det bränner.

Servera med lönnsirap eller en god sylt för lite svenskare smak. Kaffe och juice är ett måste till.

På måndag återupptar vi meatless monday och gör panzanella, en italiensk brödsallad. Så spara lite av det goda helgbrödet till denna rätt.

Vanilj

Jag har till min stora lycka kommit över några vaniljstänger. 1 kg närmare bestämt av bourbonvanilj. En generös kollega som tillbringar en del tid i Uganda, har köpt dessa åt mig och jag är enormt tacksam. Det berömda glassbolaget Ben and Jerry tar all sin vanilj från Uganda, det tycker jag bådar gott kvalitetsmässigt. Mina stänger är mycket färskare än de som man köper i butik i små glasburkar eller provrör. De känns lite fuktiga på ytan och luktar otroligt starkt av vanilj. Jag har hittills gjort vaniljsocker på de dryga tiotalet stänger som hade spruckit upp. Låt mig säga att jag aldrig sett så innehållsrika stänger som dessa. Och jag har även bakat på dem och jag har inget negativt att säga om dessa stänger. De är fantastiska!

På bilden ses berget av stänger, drygt 250 stycken. Längst fram på skärbrädan ligger 2 stycken icke processade stänger för att visa hur frukterna ser ut när de är nyskördade. Dessa stänger går inte att använda till vanilj, det krävs ganska lång tid och möda för att få en användbar sådan. Efter skörd doppas stängerna några minuter i varmt vatten. Därefter draperas de i jutesäckar i upp till två dagar för att få i gång den jäsningsprocess som leder till smak- och aromrika stänger. Sedan ska stängerna torkas, detta tar flera månader. Och först därefter är de redo att användas.

Så nu har jag börjat göra en lista över saker jag ska göra med vaniljen, förutom att ge bort en del till bakglada personer i min närhet. På listan finns vaniljhjärtan, vaniljinkokta plommon, vaniljbavaroise, mycket vaniljglass, vaniljessens, hummer med vaniljsmörsås, crème brûlée och äppelmos med vaniljsmak. Jag har även gjort en egen etikett i högerkolumnen för vaniljen, för det lär bli många recept framöver.
Kanske kan ni hjälpa till med fler förslag på vad jag ska göra för gott med alla dessa stänger? Lämna gärna en kommentar eller två, så blir jag jätteglad!

Favoritredskapen i köket

Jag brukar inte vara med i någon bloggutmaning som någon annan blogg arrangerar, men det kanske är dags. Jag börjar med att hänga på Dagmars kitchen och hennes septemberutmaning. Utmaningen handlar om vilka 5 favoritredskap man har i köket. Och jag fick ta mig en ordentlig funderare. Det finns så många saker som jag använder flitigt och som jag hävdar att jag inte skulle kunna klara mig utan. Att begränsa dem till endast 5 stycken kändes som ett omöjligt uppdrag, men jag har nu sållat hårt och kommit fram till följande och de rangordnas så här:

1. Min kockkniv. Den är av märket Edge (Sagaform) och den fick jag i 25-årspresent av min ena svåger. Den är lagom stor med ett för mig lagom tungt blad och ett bekvämt handtag. Jag får inte valkar i händerna, den är för mig lätt att använda och den är lätt att slipa till ursprunglig skärpa. Den är min absoluta favorit och när jag lagar mat i andras kök, så saknar jag den enormt! Tack Oskar för en finfin present!

2. Stavmixern. Sladdlös modell från Braun med medföljande liten matberedare som även klarar att krossa is. Den går att montera isär så att knivdelen kan diskas i maskin och den är grymt effektiv. Med den mixar jag nästan allt och den klarar även av att skumma såser och soppor. Bekvämt handtag och enkel att starta med enhandsgrepp även för min lilla hand, vilket inte alla stavmixrar är.

3. Kitchen aid. Mitt svarta guld. Den knådar och vispar och blandar och jag blir alltid nöjd. Jag har pastatillsatsen och den gör det enkelt att göra egen pasta. Den här maskinen har gjort mitt vardagsbakande så mycket enklare och med så mycket bättre resultat. Att den dessutom är så snygg att den alltid kan stå framme på köksbänken, är ingen nackdel.

4. Microplane rivjärn, extra fint. Sylvasst! Används istället för vitlökspressen. Det rivs vitlök, ingefära, parmesan, choklad, zest. Allt med bra resultat och den är dessutom lätt att rengöra jämfört med ett vanligt rivjärn. Detta var förra årets födelsedagspresent från andra svågern och svägerskan. Tack Jon och Siri, jag är Microplanefrälst!

5. Digital stektermometer av märket Sunartis. Snabb, säker och enkel. Perfekt vid fritering, kontroll av innertemperatur i bröd, kött och fisk och guld värd när man sjuder glassmet eller vaniljsås.

Vad har du för favoritredskap i köket? Om du skyndar dig hinner du fortfarande vara med i utmaningen.

Senapsmarinerad strömming

Ok, nu lämnar vi semesterinlägg och sol och vin och går över till andra härligheter. Svensk husmanskost med en liten twist blir en bra övergång till vardag och höst och mysiga stunder. Jag gillar verkligen strömming, åtminstone smaken av den. Men jag gillar inte alla ben, som man dessutom bara ska ignorera och äta för glatta livet. Min man delar min åsikt. Så mindes jag plötsligt ett middagstips jag såg för många herrans år sedan på Nyhetsmorgon. Kocken tipsade om att om man lade strömmingen i marinad med senap kvällen före, så skulle syran i senapen lösa upp benen. Jag kände mig manad att testa och blandade ihop en marinad. Nästa dag vände jag strömmingen i pankoströbröd och stekte dem frasiga. Och jag kände inga ben. Tills nästa dag när jag skröt om det på lunchen och satte tillfälligt ett ben i halsen. Alltså, marinaden kanske inte löser upp alla ben, men ströbrödet döljer dem väl och smaken blev fenomenal.

Senapsmarinerad strömming

4 portioner

1 förp strömming á 400-500 g
2 dl crème fraiche, gärna 15% fetthalt
1 msk dijonsenap
1,5 msk stark, söt senap
1,5 msk klassisk senap
1 tsk vitvinsvinäger
salt, peppar

pankoströbröd

Kvällen före:

Klipp ryggfenorna av strömmingen. Blanda crème fraiche med senap, vinäger, en gnutta salt och några tag med pepparkvarnen. Lägg strömmingen i marinaden och vänd om så att strömmingen vänds helt i blandningen. Ställ kallt över natten.

Samma dag:

Häll upp pankoströbröd i en djup tallrik. Lyft upp strömmingen, en och en, och låt droppa av överskottet av marinaden. Vänd strömmingen i pankoströbrödet. Stek strömmingen i omgångar i het stekpanna med lite smör och rapsolja i. Den ska bli gyllene och riktigt frasig. Servera den med ett gott potatismos, gärna med brynt smör i, lite lingonsylt och klippt gräslök.

På lördag lagar vi lyxig frukost, nämligen amerikanska frukostpannkakor med vaniljsmak.

Gyllene bubblor i Champagne

På väg hem från Toscana förlängde vi resan lite och tog en omväg via Frankrike. Vi körde genom de schweiziska Alperna upp till Alsace och vidare till Champagne. Schweiz bjöd på fantastiska vyer och hutlösa priser på hotell och mat. Vi åt en varsin schnitzel med rösti, gott men utan någon större finess. Frukosten på hotellet i Sursee var den skralaste jag någonsin sett. En sorts torrt bröd, croissanter, ett litet fat med några enstaka pålägg och lite frukt. Det blev underkänt och ett dåligt betyg på Tripadvisor.

Men det var ju Frankrike det skulle handla om. Vi körde genom Alsace och passade på att göra en snabb avstickare till byn Riquewihr och till vinhuset Dopff. En låda av vardera riesling och pinot gris och sen ut på vägen igen. Till Épernay, champagnens huvudstad. Vi har varit där en gång förut och då tyckte vi att det var alldeles underbart där. Vi trivdes rätt gott denna gång också, även om två nätter i stan kanske är lite väl lång tid. Utöver champagnegatan och en vacker kyrka, finns det inte så mycket för turister att se. Vi rekommenderar att man tar sig ut i landskapet runtom och ser på de fantastiska odlingarna samt besöker de små champagnehusen.

Låt oss börja på Avenue de Champagne, stadens paradgata. Den är någon kilometer lång och de stora champagnehusen ligger på vardera sidan av gatan. De mest kända namnen som man hittar här är Moët et Chandon, Pol Roger, Perrier Jouet, Mercier och de Castellane. Här kan man gå på guidade visningar i de kilometerlånga tunnlarna under staden, där de olika champagnehusen lagrar sina viner. En guidad tur kostar runt 20 euro och inkluderar oftast provsmakning av 2-3 champagnesorter. Vinhusen har givetvis också försäljning av sina viner och på enstaka ställe kan man köpa till något lägre pris än i Sverige. Dock är det bättre att köpa i de mindre champagnebutikerna, här är priserna avsevärt bättre. Vinhusen har också försäljning av glas, vinhinkar, öppnare, förkläden och liknande till ganska hutlösa priser.

I början av gatan ligger Hôtel de ville med ett vackert minnesmonument över andra världskriget. Bakom stadshuset ligger en mysig liten park. Mittemot ligger Moët et Chandon, det största champagnehuset i staden. De saluför också den kända Dom Pérignon, uppnämnd efter den benediktinermunk som hade stor betydelse för utvecklingen av viner i distriktet. Han gjorde studier i vinets sammansättning, lagring och utvecklade tekniker för förslutning med kork och metallkorg. Dock var han inte den första att göra mousserande vin.

Dompan själv.

Champagne görs som regel av tre druvsorter. Chardonnay, pinot noir och pinot meunier. De två sistnämnda är blå druvor. Blandningen av de tre varierar, i en blanc de blanc förekommer bara chardonnaydruvan, i en blanc de noir bara de blå druvorna, men de flesta sorter görs på alla tre. Druvorna plockas för hand för att minska risken att färgämnen lakas ur skalen och färgar champagnen. Druvorna pressas sedan och presshusen ligger oftast i anslutning till vingårdarna. Sedan är det dags för jäsning. Efter jäsningen blandas viner från de olika druvsorterna och även från olika delar av distriktet, till en cuvée. Varje flaska får sen en tillsats av jäst och socker och sedan försluts flaskorna för lagring. En standardchampagne lagras i 3 år, vintagechampagner i 5 eller fler år. Under tiden som vinet lagras, bildas kolsyran, bubblorna, det magiska. Och trycket ökar i flaskan, därav flaskans tjockare glas och botten.

Ju längre vinet får ligga på flaskan, desto mindre blir bubblorna i storlek och därmed också som regel dyrare vin.

Innan man kan dricka champagnen måste jästen bort. Man ställer därför flaskorna i stora träställ och sedan skakas, roteras och reses flaskorna successivt. Sakta samlas jästen i flaskhalsen, en process som tar flera veckor. Man tar försiktigt upp flaskorna från källaren och doppar flaskhalsarna i en kylvätska som får jästen att frysa till is. När man sedan tar av kapsylen på flaskan, skjuts jästfällningen ut som en ispropp. Man fyller sen upp flaskorna med en blandning av färdig champagne, socker och ibland några droppar konjak. På med de klassiska korkarna och metallkorgarna och sedan ut till försäljning.

Som ni säkert redan känner till, får mousserande bara kallas champagne om det kommer från distriktet med samma namn. Däremot används samma tillverkningsmetod till andra mousserande såsom crèmant, cava och prosecco. Men att köpa en sådan betyder inte att det per automatik smakar likadant som en champagne. Jordmånen i området är rik på krita, vilket ger en hög mineralitet och en krispighet hos vinet som man inte hittar på så många ställen. Just därför är champagne så gott!!

Champagne de Castellane ståtar med ett eget högt torn och är lätt att hitta. Champagnen ligger i Sverige på drygt 200 kr och är en klart prisvärd sådan.

På Merciers vinhus i slutet av Avenue de Champagne, kan man gå ut bland druvorna som växer mitt i stan. Här finns chardonnay, pinot noir och pinot meunier för beskådning. Mercier är för övrigt en mycket prisvärd champagne som finns i Systembolagets beställningssortiment.

Inuti Mercier finns en gigantisk ektunna som tillverkades för att frakta champagne till världsutställningen i Paris 1889. Det tog 3 år att torka eken och 7 år för att forma den till en tunna. Den vägde så mycket att flera av broarna på vägen till Paris fick byggas om för att hålla.

Vi köpte vår champagne hos Salvatori, en liten hål-i-väggen-butik belägen på Rue Fluduard i stadskärnan. Här köper man Pol Roger Brut Réserve för motsvarande 230 SEK (367 kr på Systembolaget) och här finns det mesta kan man vilja ha. Det finns också övriga franska viner för en spottstyver. Kvinnan som arbetar här är säkert dryga 70 år, går i städrock och kan inte ord engelska. Hon slår in priserna på en gammal räknemaskin och har viner staplade över högt och lågt i ett system som säkert bara hon själv känner till. Vi rekommenderar varmt att ni går dit och handlar. Även om man inte kan ett ord franska, kan man peka i en pärm och visa med fingrarna hur många buteljer man vill ha. 

Vi rekommenderar också att man köper ett glas champagne till lunchen och kanske som fördrink på kvällen. Det kostar 5-10 euro per glas vilket ju inte är särskilt dyrt med svenska mått mätt. Det förutsätts nästan på restaurangerna att man börjar med ett glas... Och det finns goda möjligheter att äta gott. På bilden ovan äter vi en salade paysanne, en sallad med grönsallad, nobisliknande dressing, stekt potatis, bacon, ägg och getost. Låter konstigt, men var otroligt gott.

Den bästa måltiden åts på La Banque, lite mer fine dining men ändå relativt billigt. De erbjuder många champagner på glas och klassisk fransk mat. Här rekommenderar jag verkligen desserten Poire Belle Hélène, en fransk klassiker.

Däremot kan man undvika restaurangen som serverade desserten ovan. Den heter La Sardaigne och ligger vid Notre Dame. Trista pizzor, kött utan större finess och skamliga desserter. Min tarte tatin var visserligen ljummen, men degen var knappt bakad alls och sifongrädden dekorerades med chokladströssel... Min mans crème brûlée var kylskåpskall och överbakad med en grynig konsistens.

Kyrkan Notre Dame är värd ett besök. Den är lik sin namne i Paris och är byggd i samma gotiska stil. Fly stadstrafiken och gå in i kyrkan, tänd ett ljus och njut en stund. Studera sedan de horribla statyerna på kyrkans utsida, gå vidare till ett café, slå dig ner och njut ett glas champagne!

Källa: "Vinets magi" av Bengt-Göran Kronstam och Claes Löfgren, en bok som rekommenderas den som vill lära sig mer om vin.

Om du vill lära dig mer om svensk husmanskost, återkom på torsdag. Då senapsmarinerar vi strömming!

Pizzabakning i Italien

Nä, jag är ännu inte klar med bloggandet om Toscana. Det finns så mycket att berätta, men vare sig mina inlägg eller bilderna gör detta fantastiska ställe rättvisa. Dagens inlägg ska handla till stor del om pizzabakning och till väldigt liten del om vinbyn Montepulciano. Vi börjar med vinet. Om man är minsta vinintresserad och åker till Toscana, så bör man besöka någon av de fantastiska vinbyarna. Dels är byarna otroligt vackra, men landskapet runt omkring är  ännu vackrare. Vinrankorna växer överallt och är alldeles tyngda av druvor i september. Inne i byarna finns gott om cantinas, dvs små vinhus där man kan smaka och köpa det lokala vinet. Sannolikt är det dyrare att köpa vinerna här, men man kan gott prova och sedan köpa dem på den lokala mataffären. Vi gjorde så och kom hem med viner där förtjänsten per flaska motsvarar åtminstone 50 kr jämfört med systemet. I dessa trakter är det framför allt Vino Nobile di Montepulciano och Brunello di Montalcino som man kan tjäna en slant på. Vi åkte till byn Montepulciano för att göra en liten utflykt och dricka lite gott. Byn är i sina äldsta delar väldigt vacker med trånga gränder, gamla byggnader och en otrolig utsikt. Maten som vi åt på en osteria är inte värd att nämnas i en matblogg. Men lite bilder kan vi bjuda på.

Och så till huvudnumret i dagens inlägg. Jag hade fraktat en burk med vetesurdegsgrund i kylbox till Toscana. Jag visste nämligen om att det fanns en vedeldad stenugn på tomten. Svärfar och svågern Oskar hade eldat en stund i ugnen när vi kom hem från Montepulciano och då var det dags för mig att skrida till verket. Degen hade jag gjort kvällen innan och låtit kalljäsa. Lite spännande var det, då vi bara fått tag i torrjäst (degen behöver lite jäshjälp utöver surdegen) och surdegen gillar inte så varm temperatur som behövs för att väcka torrjästen. Jag väckte torrjästen i en separat bunke och matade med socker och lite mjöl, sen över i surdegen och i med durummjöl och vanligt vetemjöl. Receptet har jag bloggat om tidigare, nämligen här. 

Svägerskan Siri kokade en rustik tomatsås. Mozzarella revs i bitar. Lök och paprika hackades, tomater skivades, gorgonzola och pecorino delades i mindre bitar. Så dukade vi upp toppingen på ett stort bord ute vid ugnen. Tomatsås, mozzarella, gorgonzola, grönsaker, oliver, salami, parmaskinka, salsiccia, deg.

Jag kavlade som en galning, alla familjemedlemmar fick komma och göra en beställning på en pizza och svågern Oskar gjorde ett jättejobb med att grädda alla pizzor i ugnen. En pizza blev kremerad då den blev alldeles för tung, resten av pizzorna blev jättebra. Låt oss säga att ugnen var mer än effektiv, en pizza blev gräddad på ca 1 minut. Vissa lade på lite extra topping efter första gräddningen och körde en andra gräddning. Det var ett vinnande koncept. Min pizza toppades med tomatost, mozzarella, lök, salami och oliver och jag måste nog säga att det är den godaste pizza jag bakat. Så då är frågan, vem vill komma och mura en stenugn till mig?

Oskar, en glad pizzabagare. En tomatskiva exploderade i värmen och hans vita linne blev rödfläckigt, blandat med soten från ugnen. Tack för hjälpen, Oskar! Utan dig hade det inte gått!

Ugnen en stund innan vi började baka. Vi hade utan problem kunnat baka i timmar efteråt och ett dygn efter bakandet, var ugnen fortfarande ljummen.

Två svågrar, nöjda med pizzabagarnas insats.

Kvällen bjöd på en kylig, men magnifik solnedgång. En bra avslutning på en väldigt bra dag.

I nästa inlägg fortsätter vi resan till Champagne och till staden Epernay. Välkommen åter på lite vinskola på tisdag!

En äkta italiensk middag

I Toscana lärde vi känna två nya individer. En lite mer högljudd än den andra, men båda generellt rätt så livliga och för lite oväsen. Den ena var en åsna som bodde vid änden av den vedervärdiga backen som leder upp till huset. Svägerskan och jag upptäckte åsnan, il asino, när vi var på väg hem efter en morgonpromenad. Han skrek på oss och vi gick fram. Nja, vi kröp genom ett hål i grinden och gick fram och sa hej. Han var oerhört kelig och sällskapssjuk och ville gärna att man kliade bakom öronen. Han ville också gärna nafsa på våra händer och lukta på oss. Jag har inte haft någon tidigare närkontakt med en åsna och jag måste säga att jag mer än gärna hade tagit med den här sociala varelsen hem. 

Den andra nya bekantskapen var husets ägare Paola. Hon motsvarade vår bild av en klassisk italienska. Glad, pratar mycket och med ett yvigt kroppspråk. Att vi inte förstod vad hon sade, gjorde knappast att hon slog av på takten. Hon fortsatte prata och vi slog ivrigt i våra parlörer och försökte prata en blandning av franska, spanska, italienska och latin. Konstigt nog lyckades vi nästan alltid göra oss förstådda och med kroppspråkets hjälp fattade vi (oftast) åtminstone grunden i vad Paola ville förmedla. En kväll kom hon hem till oss för att laga en klassisk italiensk middag. Jag lyckades på knacklig italienska (tack Google translate) få fram att jag har en matblogg och undrade om jag fick vara med och fotografera lite. Hon tolkade det som om jag var kock, vilket jag förnekade och upprepade blogg di cucina. Jag fick i alla fall vara med och fota lite, säga lite oh och ah, lite delizie och fråga om bolognese och tiramisu. 

Paola var med och skålade, berättade om husets historia och visade bilder från renoveringen. Hennes familj har lagt ner ett enormt arbete på huset som i stort sett bara bestod av bärande strukturer när hon köpte det.

En klassisk italiensk måltid är gigantisk! Den består av antipasti (förrätt), primi piatti (oftast pastarätt), secondi piatti (kött, fisk eller fågel med enstaka tillbehör) och så dolce (efterrätt). Portionerna är enorma och vi fick höra att vi svenskar åt alldeles för dåligt. Resterna från middagen blev till lunch och middag till många..

Paola in action. Hon vänder zucchiniblommor i äggsmet för att sedan fritera.

Bolognesen hade hon gjord i förväg men den fick ändå puttra i två timmar på spisen.

Antipastin serverades på stora fat så man kunde plocka vad man själv ville ha. Här zucchiniblommor och stora skivor av pecorinoost.

Små bruschettas med tre toppingar. En med ädelost, en med ricotta med rödlök och basilika och den sista med någon typ av rillette med ganska kraftig leversmak.

Wilhelms förrättstallrik med bruschettas, zucchiniblommor, ost, zucchinifrittatta och ett otroligt gott bröd med parmaskinka. Brödet var helt klart kvällens höjdpunkt. En lätt deg som bakades ut och stektes i stekpanna med rikligt med neutral olja. Ljuvligt!

Pappardelle med bolognese. Såsen var lite blek rent smakmässigt och hade vunnit på mer salt, peppar, tomater och syra. Och var är parmesanen?

Secondi- ugnsbakad kyckling, anka och rapphöna med friterad potatis med fänkålsfrön. Fågeln hade gått för länge i ugnen och var därmed rätt torr, men smaken var det inget fel på. Fågelresterna hamnade i en gräddig pastasås någon dag senare.

Dolce- tiramisu. Gigantiska portioner, men ändå väldigt lätt i smak och konsistens. Den innehöll mer kaffedränkta kex än ostblandning och det var riktigt gott. Paola gjorde sin på vino santo, i mitt tycke godare än marsalavin.

Paola berättar om husets historia, visar bilder och skålar för födelsedagsbarnen. Givetvis på yvig italienska.

Och så ännu en husbild.

I nästa inlägg blir det pizzabakning i vedeldad stenugn i Toscana. Missa inte det!

Toscana och en ljuvlig tiramisusemifreddo

I natt kom vi hem efter nästan två veckors biltur i Europa. Jag känner mig i skrivande stund trött, lycklig, nöjd, vemodig, solbränd, frusen. Ja, en massa motsägelsefulla känslor på en och samma gång. Jag är glad och lycklig för det har varit en fantastisk semester men jag är lite vemodig över det faktum att den nu är över. Vardagen börjar igen och hösten har utan tvekan kommit till Göteborg. Missförstå mig rätt, jag gillar egentligen hösten. Men efter en underbar vecka i toskansk värme, är jag inte riktigt redo för hösten ännu. Jag vill ha några flera ljumma sommarkvällar, lite mer sol och bad. Nåväl... Jag tänkte dela med mig av en massa semesterminnen och ännu fler bilder från ett fantastiskt vackert landskap och ett ännu vackrare hus. Vi var ett stort gäng som åkte till Toscana. 11 vuxna och 4 barn i åldrarna 13, 5, 2,5 år och en nyföding. Vi hade hyrt ett hus utanför Arezzo, ca en timme sydöst om Florens. Huset låg högt uppe i en sluttning och vägen dit var minst sagt karg och brant. 1,1 km uppförsbacke låter kanske inte mycket, men oj så brant. Huset, Torre di Vignale, är en del av en gammal försvarslinje som löpte genom Toscana. Tornet byggdes på 1300-talet, den lilla tillbyggnaden kom till på 1700-talet och i början av 2000-talet köptes det av en underbar kvinna med namn Paola. Hon hyr nu ut huset till glada turister och hon berättar gärna om husets historia, men bara på italienska. Hon kan inte ett ord engelska, faktiskt. Detta var lite av en utmaning för oss, som kan mycket begränsad italienska...

Huset består av ett fullt utrustat restaurangkök, 6 sovrum, de flesta med eget badrum, vardagsrum med loft samt en liten sidobyggnad med tv, soffa och ett fussballbord. Ute i trädgården finns en mysig pergola, en murad grill, stenugn och en medelstor, kall pool med gott om solstolar.

I dess omgivning finns gott om vilda björnbär, en gammal ruin, övergivna olivlundar och vinodlingar, vilda fikonträd och persikoträd och myntan växer som ogräs. En liten mysig by i närheten, Palazzo del Pero, har en pizzeria och en liten livsmedelsbutik. Städerna Siena och Florens ligger inom en timmes bilfärd, likaså vinbyarna Montepulciano och Montalcino varav vi besökte den förstnämnda.

I det härliga köket har vi lagat mååånga goda rätter under veckan. Ena svågern är kock och det finns många matlagningsintresserade i sällskapet, så vi var många som gärna hängde i köket. Vi har lagat olika sorters pasta, grillat kalkon och fläskkarré på grillen, bakat pizza i stenugnen, kokat risotto och sedan gjort arancinis på resterna, druckit vin, ätit björnbär. Och en kväll hyrde vi in Paola till att laga en klassisk italiensk middag, det förtjänar ett alldeles eget inlägg.

Första stormiddagen avslutades med Leilas tiramisusemifreddo och det är det receptet jag nu tänker dela med mig av. Jag tycker nog att den här varianten är godare än en klassisk tiramisu och den gick bättre hem hos barnen, då kaffesmaken inte blir så framträdande. Det blir mera glass av den. Prova ni också. Om ni får vino santo eller marsalavin över, prova att doppa små biscottis i. Det är också en italiensk klassiker av stora mått.

Tiramisusemifreddo

1 form, 8-12 portioner

4 ekologiska ägg

1 dl strösocker

2,5 dl vispgrädde

250 g mascarponeost

1 dl marsalavin eller vino santo

12 savoiardikex

1,5 dl starkt kaffe

Börja med att separera äggulorna från vitorna. Vispa vitorna riktigt fluffigt. Vispa sedan grädden riktigt pösigt. Vispa äggulor och socker pösigt och vänd sedan ner mascarponeosten och marsalavinet under omrörning. Blanda ostblandningen med grädden och vänd sedan försiktigt ned äggvitorna i smeten.

Klä in en avlång brödform i plastfolie. Täck botten med ca en tredjedel av äggblandningen. Doppa sedan hälften av kexen i kaffe och lägg i formen. Varva äggblandning med kex, sista lagret skall vara äggblandning. Täck med plastfolie och lägg i frysen i 3-4 timmar. Tag upp ur frysen 20-30 minuter före servering så att den hinner tina ordentligt.

Vi serverade den med nyplockade, lättsockrade björnbär och ett glas vino santo. En perfekt avslutning på en italiensk måltid! 

Och nu kommer lite semesterbilder.

Vi övernattade vid Gardasjön på väg ner till Toscana. Så här vacker är soluppgången i byn Limone.

Det toscanska landskapet.

Huset, Torre di Vignale.

Köket, lika färgglatt som resten av huset.

Sidobyggnaden med tv och fussballbord.

Huset på lite avstånd.

Det kryllade av björnbär i omgivningen och vi åt dem till frukost, efterrätt och lite däremellan. De smakar oändligt mycket mer än svenska trädgårdsbjörnbär, men taggarna är mycket värre...

Den murade utegrillen.

Ännu en bild på huset, så vackert att man kan sitta och stirra på det i timmar.

Övergiven olivlund bredvid huset. Och nej, oliver är inte gott att äta direkt från träden...

Även vissa vinodlingar är övergivna. Klimatet här är lite för kallt för att ge bra skörd.

 Man kan ana hur stort huset är när man ser det på avstånd.

Solnedgångarna i Toscana är bedövande vackra och när solen gått ned kan man se stjärnorna otroligt tydligt. Och fladdermössen. De flyger omkring i mörkret och dyker ned mot insekter som dras till trädgårdsbelysningen.