Att vara matbloggare

... ja, det är en utmaning både för den som bloggar och dess familj. Köket är alltid belamrat med kokkärl, udda porslin som köpts bara för att det gör sig så snyggt på bild, smått illaluktande surdegar och anteckningsblock för att recepten ska kunna skrivas ner. Hemma hos oss hörs ofta kommentarer som "ursäkta att maten dröjer, jag ska bara få fram ett snyggt foto", "akta, du skuggar tallriken",  "nä, det ska vi inte laga idag, det blir inte bra bloggmat", "jag har inte tid just nu, jag bloggar" och "nu luktar det surdeg igen, överallt!".
Jag tänker på mat stora delar av min fritid. Jag tänker rätt mycket på jobbet också, men matlagandet är ett sätt att bearbeta dagens arbete. Att vara läkare är ett stressigt jobb där man fattar beslut hela tiden. Beslut som kan ha stora konsekvenser för patienterna. Inte konstigt att man lätt tar med sig tankarna hem. Och det är där bröddegen eller det stora berget av grönsaker kommer in i bilden. Det blir en form av terapi.
Så alltså tänker jag mycket på mat. Vad vi ska äta, hur det ska läggas upp på tallriken, vilket porslin som ska användas, hur jag kan dekorera. Och för att hålla matbloggen levande, så måste jag variera innehållet. Jag kan inte alltid laga samma mat och tro att läsarna tycker att det är roligt med tionde receptet på samma köttfärssås. Att laga varierad mat betyder också att jag tvingas till att vara lite kreativ. Det kan vara lite klurigt att vara kreativ de dagar då all inspiration tagit semester på obestämd tid. Man kan då läsa andras bloggar och hoppas på att en idé kommer. Eller så går man in i matbutiken och väntar på en uppenbarelse. Det hände mig för inte så länge sedan. Jag går in på Hemköp med en nollställd hjärna. En representant från Mrs Cheng står i början av butiken och lagar asiatisk snabbmat som demonstration. Jag kommer in på asiatiska tankar, vilket hänt allt oftare på sistone. Jag går varv på varv runt grönsakerna och hittar till slut pak choi som suggestivt viskar mitt namn. Och sen börjar ett recept rulla framför ögonen. Jag plockar på mig röd chili, färsk koriander, fläskfärs, fisksås och salladslök. Väl hemma slänger jag ihop asiatiska fläskfärsbullar med wokad pak choi. Ett stolt ögonblick! Maken som får rätten i matlådan skickar ett glatt sms kommenterande den goda maten. Och ni mina vänner, ni ska få receptet inom kort. Idag bjuder jag bara på ett litet kåseri, en inblick i Saras mathjärna vars axoner gör de konstigaste kopplingar men som i slutändan oftast landar i en tallrik med hygglig mat och i bästa fall ett skarpt foto.