... då blir det mesta helt plötsligt jobbigt. Till och med att bestämma vad som ska få hjälpa till att höja sockret. En snabb macka på vägen till spårvagnen gav en energidepå som höll nästan fram till lunch. Problemet kom sedan när matlådan var ungefär 1/3 så stor som den borde ha varit och kastades i på ca 5 minuter, innan det var dags att springa tillbaka från lunchrummet. Sockret gick snabbt upp och lika snabbt ner och mitt tålamod likaså. Efter att ha jobbat över, försökte jag få i mig ett livräddande mellanmål på väg hem till svärföräldrarna. Det blev en grillad korv med bröd, snabbt intagen för att hinna med bussen, som jag givetvis missade ändå. Sitter nu och lider av hungersmärtor, känner mig halvt svimfärdig, halvt förbannad och undrar när i hela friden det blir mat. När ska man lära sig att alltid ha med sig ett par frukter i väskan, så man förblir en trevlig och glad individ? Och när ska man lära sig tolka signalerna dvs att när det börjar koka inombords och tålamodet är borta, då borde jag ha ätit för länge sen?
Inom kort är det dags att äta middag från Göteborgs bästa thairestaurang (överdriver lite, men just nu när jag nästan avlider, är detta den bästa thaimaten man kan få). Jag skulle tro att det blir äggnudelwok med kyckling, det är ju garanterat gott.
Inför helgen har jag investerat i en flaska rosévin som förhoppningsvis avnjutes på balkongen eller på möjligen på picnicfilten på lördag när jag ska se älskade sambon springa Göteborgsvarvet. Min ansträngning denna helg får bli att tänka ut vad jag och vännerna ska äta när våra vänner släpar sig genom halvmaran...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar